Karolinska institutets nya aula sticker ut, både bokstavligt och bildligt. Gert Wingårdhs skapelse kommer, när den står klar 2013, att sträcka sig en bra bit ut över Solnavägen med sin fasad av glas buren av pelare i trä. Formen är fantastisk och aningen skruvad, men annorlunda och vacker. ett prov på svensk byggnadskonst och att vi kan bygga med spets.

Karolinska Institutet får äntligen den mycket speciella aula som man vill ha, en symbolbyggnad, i världsklass. Här kommer ju bl a Nobelföreläsningarna och även andra stora symposier och forskarmöten att hållas. Men förväntningarna på byggnaden är stora även från annat håll bl a från Nya Karolinska Sjukhuset, Solna stad och Stockholm med den nya stadsdelen Hagastaden.

Sedan länge har det planerats för en ny aula, men först 2006, i samband med den tävling som utlystes för Nya Karolinska Sjukhuset, aktiverades projektet. Finansieringen säkrades 2008 genom en donation. Samma år gav Akademiska Hus i samarbete med Karolinska Institutet Gert Wingårdh i uppdrag att rita aulan och efter att ha tittat på flera alternativ, fastnade man för placeringen vid Solnavägen, centralt inom området och i anslutning till det nya sjukhuset. En bro över Solnavägen, Akademiska stråket, kommer att fysiskt förena KI:s Campusområde med Karolinska Sjukhuset.

När startade ni arbetet?

I augusti 2009 startade vi programskedet, dvs där man definierar förutsättningarna för projektet i kravställningen, berättar Hayar Gohary, projektledare på Akademiska Hus. Vi insåg tidigt att det här var ett ganska komplext projekt och valde strategiarbete utifrån det. Därför drog vi ut på hayar Gohary programskedet och la ner mer energi än vanligt för att i grunden förstå projektet. Vi började tidigt titta bl a på planlösningen, på alla komplikationer och på riskerna både i projektet och i förhållande till vår omvärld. I detta skede påbörjade vi även detaljplanearbetet.

På vilket sätt är projektet annorlunda?

Det här är en komplicerad, om än fascinerande byggnad, som kräver extraordinära innovativa lösningar på många sätt, inte bara konstruktionsmässigt, menar Hayar. Konstruktionen är speciell. Det finns inte så många projekt med en liknande fasadkonstruktion. Bärverket är av limträ och fasaden, som formas av trianguleringar, har två karaktärer, utifrån har den ett ”skinn” av glas och inifrån kommer man att se bärverket i trä. Trianguleringen är ett sätt att hitta en geometri som ska kunna mötas i de rundade hörnen och så att säga ”skruva” till fasaden.

Byggnadens konstruktion består av sex stycken fackverk som är ca 50 m långa och 7,2 m höga, vilka utöver den konstruktiva komplexiteten ska hanteras på en mycket liten tomt. Utmanande är också vår omvärld med alla dess risker, fortsätter han. Vi bygger precis vid gränsen till den tungt trafikerade Solnavägen. Dessutom bygger vi bara några meter från ett högspänningsställverk, där vi också spränger oss ner. Vi bygger även i anslutning till byggnadsminne, mindre än två meter från en befintlig byggnad och har rivit några hus som var sammanknutna med andra hus.

Ytterligare en utmaning i projektet är de många och starka intressenterna, som alla är måna om att det här projektet ska genomföras på bästa möjliga sätt och uppfylla de förväntningar man har. Där måste vi vara så lyhörda att vi kan läsa mellan raderna och även ta in de outtalade krav som finns.

Hur fick huset sin annorlunda form?

Utgångspunkten för husets form och storlek var att det ska innehålla en aula och passa in på tomten. Det behövde sedan ha en viss höjd för att passa i området och då lade vi på två kontorsplan, berättar Hayar vidare. Från början var huset ca 1000 kvm större. Men redan i programskedet gjorde vi en simulering av flöden. Vi ville veta vad som händer när 1000 personer kommer in i foajén, ska hänga av sig, gå på toaletten, röra sig uppåt mot aulan etc. Resultatet av flödessimuleringen ledde till att vi faktiskt kunde minska ytan med ca 1000 kvm med bibehållen funktion.

Vad tittade ni mer på i ett tidigt skede?

Vi resonerade så att ju längre man väntar med att hantera de komplicerade frågorna i byggnaden, desto svårare blir de, fortsätter Hayar. Vår strategi var därför att tidigt titta på det som var komplicerat i just den här byggnaden, förutom alla vanliga svårigheter.

Efter programskedet, vid årsskiftet 2009/2010, startade systemhandlingsskedet, som pågick under i stort sett hela våren 2010. I detta skede utreds och beslutas de tekniska lösningarna för byggnaden, berättar Hayar. Parallellt valde vi här, av strategiska skäl, att gå ut och upphandla en entreprenör för att få in den kompetensen i tidigt skede. Det blev NCC, som kom in i projektet i april 2010. Vi startade samverkansarbetet med en tvådagars workshop, där vi tillsammans med NCC och deras underentreprenörer samt projektörer la grunden för samarbetet. Vi fastställde gemensamt några fokusområden med hänsyn till de stora riskerna och de komplexa delarna i projektet som vi skulle jobba med parallellt med systemhandlingen.

Ett projekt som utmanar vedertagna sätt

I det här projektet är det inte bara byggnaden som är annorlunda och speciell. Även själva byggprojektet sticker ut och rönte tidigt ett intresse bl a från forskarhåll. Projektet deltar i en stor forskningsstudie om ”IT inom bygg” på Kungliga Tekniska

Högskolan, KTH, skolan för arkitektur och samhällsbyggnad. Tina Karrbom Gustavsson är en av forskarna som gör en sk casestudie i projektet med bl a intervjuer.

Projektet är både intressant och spännande, säger Tina. Det är mönsterbrytande och utmanar gamla traditioner och vedertagna sätt, ”så här har vi alltid gjort” i byggbranschen. Vi vill titta närmare på var man utmanar och hur man gör det.

 Vad är ett samverkansprojekt?

Vi såg redan tidigt att det här projektet kräver arbetsformer utöver det vanliga, fortsätter Hayar. Dels för att främja styrningen i projektet, dels för att nyttja yrkeskunskaperna i projektet så att de kompletterar varandra över professionsgränserna. Vad vi gjorde tillsammans med våra entreprenörer och projektörer var att hitta ett gemensamt arbetssätt med stor transparens och öppenhet för att skapa mernytta i projektet. Vi kan med en gemensam planering jobba förebyggande och minimera problem och slippa brandkårsutryckningar i ett senare skede. Samverkansprojekt har också numera blivit mer en regel än undantag hos Akademiska Hus.

Självfallet finns i grunden ett kontraktsförhållande och ett regelverk, fortsätter han. Vi har en generalentreprenad och ska projektera och ta ansvar för handlingarna. NCC med underentreprenörer ska producera. Skillnaden blir att här kommer entreprenörerna in tidigt och tillför sina kunskaper i projekteringen och att vi är mycket aktiva i produktionsskedet. Vi har stor nytta av att integrera produktionstänkandet tidigt i projektet och jobba tätt ihop.

Har du några nyttoexempel?

Absolut. En aspekt av vårt samverkanstänk är att vi ska nyttja de kompetenser som finns i alla delar i projektet. Projektet har ingen nytta av dubbla resurser med kontrollfunktioner. NCC har t ex en stor glaskompetens som vi nyttjade som gemensam resurs i projektet. Tillsammans med arkitekten och övriga berörda projektörer lyckades vi hitta strategier för att handla upp fasaden och uppfylla alla önskemål, såväl arkitektens krav på det estetiska, de ekonomiska ramarna som de tekniska kraven. Fasadprocessen kännetecknar för mig mycket av vårt samverkansarbete.

I början av projektet oroade vi oss för om vi skulle klara u-värdena för fasaden, berättar Hayar. Men ser idag att vi teoretiskt landar under greenbuilding-nivå. Med en gemensam ambition och alla kloka personer som finns i projektet kan man klara av stora saker. Varför då inte nyttja dessa tidigt i projektet?

Ett annat exempel är att vi valde att ta in beställarens byggledare för Mark, som gemensam resurs i arbetsledningen för NCC:s Markentreprenad. Vi såg en kompetent resurs som bäst kunde ta hand om den uppgiften och ville ta till vara på den.

Hur löser ni kommunikationen i projektet?

I vårt fall, med arkitekt och konstruktör från Göteborg och de avstånd vi har inom Stockholm, är ju IT-verktygen självklara, bl a har vår 3D-modell varit till stor hjälp för att visualisera och förstå byggnaden. Den formella kommunikationen är fastställd via olika rutiner. Men det personliga mötet är alltid viktigt, tycker jag. Vi löser så otroligt mycket genom att bara träffas en halvtimme. Vi och NCC sitter dessutom till viss del i samma hus.

Mer om samverkan?

Under projektet gång har vi även samverkansträffar, 2 – 3 ggr per halvår, för att känna av stämningen i projektet och se hur vi lever upp till de mål som vi har satt gemensamt med entreprenörer och projektörer. I grunden har vi gemensamt framtaget måldokument kring samverkan, ekonomisk styrning och vilka förväntningar vi har på projektet. Här har vi lyft det som är viktigt för den enskilda individen i projektet ex vis att vi ska ha respekt för varandras professionalism, hålla tiden, se till projektets bästa i alla sammanhang, ha tydliga ekonomiska uppföljningar och redovisningar mm. Det handlar om gemensamma värderingar.

Publicerad första gången 13 maj 2011