Foto: Fredrik Persson

Torbjörn Wenell är en av dem som professionaliserat projektledningen i Sverige. Han har varit med om att driva på utvecklingen allt sedan 60-talet. Han är förmodligen nordens mest erfarne projektkonsult med 50 aktiva år i projektvärlden. Han har arbetat med alla typer av projekt inom de flesta branscher och utbildat mer är 150.000 personer.

Torbjörn Wenell började 1961 på Saab i Linköping för att arbeta med Viggenprojektet. Det var då, i början på 60-talet som utvecklingen av den ”moderna” projektarbetsformen i Sverige inleddes, skriver han i sitt kapitel i Boken Projektliv1. Pådrivande var just Viggenprojektet, som var ett så stort och komplext projekt med många samarbetspartners att de gamla metoderna att driva projekt helt enkelt inte räckte till. Nya planeringstekniker hade växt fram främst i USA, där PERT blev den mest kända och tillämpade. Fokuseringen av projekthanteringen låg på integration, planering och styrning. Under de första åren på 60- talet skedde i princip all utveckling och projektutbildning i Sverige inom ramen för de stora projekten, skriver han vidare. 1962 genomfördes inom Viggen projektet t ex ett stort antal kurser i PERT-baserad projektplanering och 1963 startade han ett utbildningsprogram inom Ericssonkoncernen. Torbjörn skrev 1964 den första projekthandboken inom Ericsson. 1965 blev han konsult och fortsatte med utbildningar och kurser, vilket föll sig rätt naturligt för en som han, fallen ur gammal skollärarsläkt.

Ser du dig som projektledare eller har detta att utbilda varit det viktigaste? Jag ser mig inte som projektledare, eftersom jag rätt snart som konsult valde att inte gå in och börja leda projekten. För då finns risken att man fastnar. Ett projekt kan ju dra ut över flera år och under tiden kan det blir svårt att göra något annat. Jag vill hellre skapa modeller och former för att utveckla projektmognad i företag. Det finns en svensk modell för att hantera projekt, säger du. Hur ser den ut? Jag brukar använda ordet åtagandestyrning för att beskriva den svenska projektkulturen. Vi är fostrade att ta ansvar och göra det vi åtagit oss utan omfattande och närgångna kontrollsystem. Vi har en tilltro till medarbetarna till skillnad från de byråkratiska dokumentations- och rapportkulturer som förkommer i många andra länder. Sverige har t ex alltid varit bra i lagidrotter, det är ungefär samma sak. Det finns en gruppdynamik hos oss som gör att vi hjälper till, vill vara duktiga och göra vårt jobb.

Som projektledare är därför förmågan att motivera och aktivera medarbetarna viktigast. Hur ser du på projektverktyg och projektmodeller? Gör de någon nytta? Det finns en överdriven tilltro till att om man bara har en modell eller ett planeringsverktyg så blir projektverksamheten effektiv. I början av 60–talet arbetade jag väldigt mycket med planeringsverktyg, men det var enklare då, verksamheten var lite mer planerbar. Idag finns så mycket osäkerheter och avvikelser att det enda man vet är att det inte blir som man har tänkt sig. Egentligen skulle jag vilja bort från detaljstyrningen och arbeta mer mot åtagandestyrning, mot milstolpar. Men någon form av projektmodell finns i de flesta verksamheter. Att utveckla en modell är ett bra sätt att analysera och lägga fast hur projektverksamheten ska bedrivas. Det skapar en samsyn kring begrepp, processer och ansvar. Men de får inte göras komplicerade och byråkratiska. Samtidigt bör påpekas att ingen av dem som Svenska ProjektAkademien utnämnt till Årets Projektledare har valts för att de var duktiga på att hantera verktygsstöd eller följa regelböcker. De har valts för sitt utomordentliga ledarskap, sin förmåga att motivera och känsla för att hantera projektet på bästa sätt.

Projektledning – är det ett yrke?

Projektledning har inte varit ett yrke, men det har blivit ett. Allt fler medarbetare i företag och organisationer har projektledning som sitt ”linjejobb” och går från ett projekt direkt över till ett nytt. Många arbetar också i många projekt samtidigt, framför allt i stora industriföretag. Visserligen har man specialistkompetens, men den är en del av arbetet som projektledare. Det egna kunnandet nyttjas i projektet.

Har projektledarrollen förändrats?

En sak som jag tycker är väldigt viktigt med projektledare är att man får människor som är flexibla, som inser att det hela tiden blir avvikelser och orkar med detta. Och då talar vi om dagliga avvikelser. Man måste, som en av Årets Projektledare sa, lära sig att älska avvikelserna. Improvisation, flexibilitet och förändringsberedskap är idag kanske mer än tidigare nyckeln till framgång. Det finns ingenting, som går som man har planerat, därför är det viktigt att man orkar och inte knäcks.

Hur ser du på certifiering av projektledare?

Enligt min mening är det ingen garanti för att man blir bättre på att leda projekt. Men jag är idag mer positiv än förr. Det beror på att vi idag har en certifiering baserad på ett europeiskt synsätt på projektverksamhet. IPMAs (2) internationella certifieringsmetodik har fördelar framför den amerikanska PMIs(3). De största skillnaderna är att IPMA-certifieringen med sina fyra nivåer kan fungera som bas i en karriärstege för projektledare. Värderingen av projektledarna baseras inte bara på projekterfarenhet och metodkompetens, utan även av deras beteende. Dessutom görs bedömningen av utomstående experter, assessorer, som ger återkoppling för den personliga utvecklingen. Just den personliga bedömningen upplevs mycket positivt av de certifierade. Man får av erfarna kollegor ett kvitto på att man duger och har förutsättningar för att bli en bra projektledare.

Du tog 1967 initiativet till en intresseförening för projektledare, Nätplan, idag Svenskt Projektforum. Hur ser du på föreningen idag? Varför tycker du att man ska bli medlem?

Då handlade det om att vi ville lära oss av varandra. Vi ordnade seminarier och föreläsningar, arbetade med att standardisera projektterminologi med mera. Skälen att vara med i föreningen är idag desamma som då. Man ska vara med för att få tillgång till all den erfarenhet som finns, för att få jobbarkompisar, få impulser, synpunkter, vara med på träffar och konferenser och ta del av andras erfarenheter. Man lär sig väldigt mycket av att lyssna på andra och få höra att andra har samma problem som en själv och få tips hur de löst dem.

Är man ensam som projektledare?

Ja, många är nog det. Och många projektledare, framför allt i början av sin karriär, är överambitiösa och sliter som djur för att visa att de är duktiga. Samtidigt är detta att driva projekt, åtminstone vissa, också ett sätt att synas. Jag uppmuntrar alla att ta på sig projekt. Man får då tillfälle att pröva sina ledaregenskaper, pröva sig själv, känna hur man funkar i stressituationer och gör man ett bra jobb, ja då syns man.

En projektledare är inte chef, är det problematiskt?

Ja, det är problem att rollen inte är tydlig. Man vet inte om man är chef eller inte. Men man vill ha makt. Och jag brukar säga att: ta dig den makten då. De har valt dig till projektledare för att du har sunt förnuft och gott omdöme. Använd det så långt det går och sedan får de väl säga till. Många av dem som utsetts till Årets Projektledare är sådana som har tagit sig befogenheter de egentligen inte har blivit tilldelade. Låt oss vara rädda om den svenska projektkulturen, skriver Torbjörn Wenell i boken ”Projektliv”. Han menar att vår framtida konkurrenskraft bygger på att vi, inom ramen för en allt mer globaliserad verklighet, kan behålla och utnyttja den skandinaviska synen på projektarbete och på formen att arbeta tillsammans och göra det utan maktdistans, fastlåsta regelsystem och internationellt framkompromissade tillvägagångssätt. Den svenska modellen bygger på att alla i projektgruppen engageras och aktiveras. Man skapar samsyn och en gemensam bild av vad man ska åstadkomma och på vilket sätt. Det ger en större frihet.

1. Projektliv – villkor för uthållig projektverksamhet. Red. T.Stjernberg, J Söderlund, E Wikström, Studentlitteratur 2008 2. I PMA, International Project Management Association 3. PMI, Project Management Institute