Konsten att säkerställa kompetens

Kan man säkerställa kompetens i ett projekt genom certifiering? Det är forskaren Pim Polesie från Chalmers övertygad om. Det mest effektiva sättet att öka produktiviteten i en projektbaserad organisation är genom att fördela resurserna på bästa sätt, säger han

Projektvärlden har träffat Pim Polesie, forskare från Chalmers i Göteborg, som arbetar med ett forskningsprojekt som är särskilt intressant för projektledare. Projektet försöker hitta en modell för hur man kan definiera kompetens i syfte att kunna åstadkomma en oberoende och likvärdig certifiering.

Denna certifiering bygger i sin grund i IPMA-certifieringen. Men modellen finns än så länge bara i teorin. Nu har man startat projektet SIK, Skandinavisk InfrastrukturKompetens, vilket är ett slags pilotprojekt för att testa om teorierna är möjliga att omsätta i praktiken.

Projektet drivs gemensamt av svenska trafikverket, norska Statens vegvesen och Jernbaneverket, med stöd av ett EU/Interregprojekt där Svenskt Projektforum och IPMA är lead partner.

Eftersom IPMA följer ISO 17024 och EQF (Europe Qualification Framework) är det en lämplig certifieringsmodell. Bland annat för att certifieringen är oberoende, vilket gör att den kan bli internationellt gångbar.

Eftersom skillnaderna mellan Sverige och Norge är ganska stora vad gäller definition av och krav på kompetens, medan däremot arbetsmomenten som ska utföras är mycket likvärdiga, är pilotprojektet mycket väl valt.

Ett exempel: för ett visst arbetsmoment som ska utföras vid reparation av räls krävs sju olika kompetensnivåer (i Norge kallat fagbrev) men bara fyra för motsvarande i Sverige. Förmodligen blir arbetet precis lika väl utfört oavsett om det är en svensk eller en norsk järnvägsarbetare som utför det, men det finns i dag ingen modell för att jämföra de olika systemen. Detta försvårar naturligtvis individers rörlighet över gränserna.

Det som gör SIK-modellen särskilt intressant är att den fokuserar på individnivå. Alltså får varje människa en unik kompetensprofil som visar vad han eller hon kan arbeta med och vad man är behörig för. Det i sin tur gör att det blir betydligt enklare för arbetsgivare att kunna tillsätta rätt personal på rätt plats, till rätt uppgift och för beställaren att säkerställa att rätt kompetens tillsätts. Och detta oavsett om man kommer från Sverige eller Norge.

Alltså kan ett likvärdigt certifieringssystem göra kompetens jämförbart över landsgränser och över olika regelsystem. För att säkerställa att rätt kompetenser finns på arbetsplatserna krävs ett system för detta. Och för att kunna definiera vad man menar med kompetens är man tvungen att bryta ner begreppet i ett antal nivåer.

– Vi har tänkt så här: kompetens består av tre faktorer, dels är det fysiska färdigheter eller erfarenheter, som du till exempel har tillskansat dig genom tidigare arbete, dels är det den kunskap du har i ämnet, som du till exempel har tillgodogjort dig via utbildning. De två faktorerna bildar tillsammans med beteendet (atferd på norska), din samlade kompetens och förmåga att utföra uppgiften fackmässigt och säkert. Om vi tar exemplet ”att ta körkort” så motsvarar det uppkörningen respektive teoriprovet som tillsammans utgör förmågan att kunna köra bil och få körkort. Utöver kompetensen kan ett regelverk eller särskilda förhållanden råda som ställer särskilda krav på individen.

Inom SIK kallas detta för behörighet. Det kan exempelvis vara vissa medicinska faktorer (sjöbefäl får inte vara färgblinda och måste vart annat år genomgå en hälsokontroll). Kompetensen är påverkbar. Behörigheten (enligt SIK:s definition) är det inte.

För att kunna identifiera kompetenser, så har man valt att bryta ner den arbetsspecifika kompetensramen ytterligare i tre delar: rollen, arbetsuppgiften och arbetsmomentet. Det motsvaras av kompetensområde, kompetenselement och del-element enligt IPMAmodellen.

Därefter identifieras de arbetsmomenten som av pilotgrupperna anses vara mest kritiska. Med det menas de moment som är avgörande för den unika kompetensen. Moment som är absolut nödvändiga för att individen skall kunna klara uppgiften som ska lösas. Om dessa olika delar identifieras finns helt nya möjligheter att rätt kompetens matchas till respektive arbetsuppgift.

Att kunna ställa krav på individuell kompetens av kritiska arbetsmoment genom ett certifieringssystem gör att det blir möjligt för konsulter, entreprenörer och underentreprenörer att konkurrera om och genomföra specifika uppgifter i projekt på lika villkor. Dessutom förväntas förändringen säkerställa att de kritiska arbetsmomenten blir utförda av certifierade individer på ett säkrare sätt i en bättre arbetsmiljö, vilket kan minska antalet olyckor i branschen.

Vissa arbetsmoment eller områden på en arbetsplats kan kräva särskilda tillstånd, vilket också kan kopplas till kompetensprofilen. Eftersom profilen är individuell kan kontroll lätt ske vid tillträde till området. Det är just inom säkerhet för järnväg och väg som två av de fyra pilotprojekten i Sverige och Norge drivs.

Säkerhet blir en allt mer viktig del för många yrkesområden. Arbetsgivaren måste kunna säkerställa att ingen obehörig personal finns på plats.

Man kan fråga sig varför ett certifieringssystem av kompetens är så viktigt. Pim Polesie
svarar:
– På en arbetsplats eller i ett projekt har vi olika resurser, enkelt beskrivet som saker, människor, tid och pengar. Det mest effektiva sättet att öka produktiviteten i projektbaserade organisationer är att fördela dessa resurser på bästa sätt. För detta krävs ett system som säkerställer processen. Om man kan få det till att bli ett certifieringssystem blir det dessutom allmänt giltigt och jämförbart. Så det är målsättningen.

Projektvärlden kommer att få anledning att återkomma till SIK-projektet för att se hur det utvecklas i framtiden.