Svenskt Projektforum 50 år

 

1960-talet var spännande. Det är nu som den moderna projektformen börjar utvecklas. Visserligen har det alltid funnits projekt av olika karaktärer och storlekar och visserligen skrev Daniel Defoe, Robinson Crusoes ”pappa”, redan 1697 i sin bok ”An Essay upon Projects” om behovet av fler ”Projectorer – planläggare, projektmakare i samtidens England och deras roller för att åstadkomma förändring, utveckling och förbättring. I Sverige inleddes utvecklingen av den ”moderna” projektarbetsformen under de första åren på 60-talet. En av de viktigaste faktorerna som drev på var att Sverige i Viggenprojektet hade fått ett så stort och komplext projekt med många samarbetspartners att de gamla metoderna att driva projekt helt enkelt inte räckte till. Motsvarande situation upplevdes i andra länder. I USA, som var några år före oss, blev bl.a. de gigantiska militära systemen och rymdprojekten pådrivare. Samtidigt hade datortillämpningarna även börjat inriktas mot att hantera administrativa rutiner, vilket möjliggjorde uppbyggandet av datorstödda planeringsmetoder. Det var inte så konstigt att fokuseringen på utvecklingen av projekthanteringen låg på integration, planering och styrning. Nya planeringstekniker växte fram där PERT (Program Evaluation Review Technique) blev den mest kända och tillämpade. Under de inledande åren skedde i princip all utveckling och projektutbildning inom ramen för de stora projekten.

Projektmodeller började utvecklades i mitten av 1960-talet, vanligtvis i form av flödesscheman och ofta presenterade tillsammans med riktlinjer i rätt omfattande projekthandböcker. I mitten på decenniet började vi inse att planeringen inte var allt, projektverksamheten var något som kompletterade det ordinarie linjearbetet, en kraft vid sidan om ordinarie verksamhet. Nu började också den öppna utbildningsverksamheten i projekt att ta fart. I de flesta fall var det konsulter som utvecklade och drev kurserna. Vid ett seminarium i Projektadministration som Torbjörn Wenell arrangerade 1967 fanns avslutningsvis en punkt för att undersöka möjligheterna av att bilda en intresseförening för projektledare. Bland deltagarna i seminariet fanns Arne Antonsson, Atomenergi, Bertil Magner, HIFAB samt Harry Nygren,Televerket. Tillsammans med Torbjörn Wenell  ”valdes” de av seminariet till att bilda en interimsstyrelse för att undersöka och utvecklaidén om en förening. Efter ett år var arbetet färdigt och den 17 maj 1968 bildades Föreningen Nätplan nuvarande Svenskt Projektforum.

 En av Projektforums viktigaste insatser har varit att belysa skillnaden i projektledning mellan olika typer av projekt i skilda miljöer. Under föreningens första år ägnades därför stort intresse åt aktiviteter som att skapa en gemensam projektterminologi, jämföra prestanda av olika datorprogram och att försöka finna former för praktisk planering och styrning av projekt i multiprojektmiljöer. Visionen var att vi skulle kunna tids-, resurs- och kostnadsplanera företagens totala projektverksamhet baserad på en fastlagd prioritering mellan projekten. Det var och är fortfarande naturligtvis svårt, även om projekten då var mer ”planerbara” än dagens. Samtidigt som modeller och verktyg förfinades så kom intresset att fokuseras på de ”mjuka delarna” i projektverksamheten. Hur bör projekten organiseras och hur fungerar de tillsammans i en multiprojektmiljö? Samverkan inom matrisorganisationer och med projektets omvärld var tidigt en stående punkt på alla agendor, Fortfarande är samverkan mellan projekt och linjeverksamhet en aktuell fråga i många företag. Vi funderade vidare på hur ledarskapet ska vara när det är som bäst, hur vi coachar och får projektgrupperna att överträffa sig själva och mycket annat. Rollen som projektledare blev tydligare. Ett av de problem som började bli tydligt redan i slutet på 1960-talet var att ”allt höll på att bli projekt”! Intresset för att utnyttja projektformen i alla verksamheter utvecklades snabbt. Allt skulle PERT-planeras. Utvecklingen har fortsatt och det är inte underligt att man ibland talar om ”projektförstoppning” som ett uttryck för att projektmassan blockerar sig själv.

Dagens diskussioner handlar mycket om att försöka finna praktiskt fungerande former för att arbeta ”agilt” och hur man ska agera när projekten blir allt mer komplexa. Det är sällan som ett projekt misslyckas för att det är för tekniskt svårt! Därför är det intressant att diskutera hur man utvecklar ledarskapet i projekt och bättre förstå varför vissa ledare är mer framgångsrika än andra. Är det deras förmåga att vara mer kreativa och flexibla och därigenom kan hantera störningar och avvikelser på ett bättre sätt? I en bok ”Projektledarskap” (Studentlitteratur) har Torbjörn Wenell sammanställt intervjuer med de första 20 som utsetts till Årets Projektledare i Sverige. Framgångskriterierna för lyckade projekt är projektledarens engagemang, energi, ledarskap och passion för projektet!

Utdrag ur artikel skriven av Torbjörn Wenell till tidningen Projektvärlden nummer 1, 2018

 

 

Facebooktwitterpinterestlinkedinmail