Till dig som, precis som jag, trevar, är nyfiken men kanske inte riktigt har kommit…
Tankar om våra tankar
Har du funderat på hur du tänker? Tänker du i bilder? Tänker du i ord?
I boken ”Visual Thinking: The Hidden Gifts of People Who Think in Pictures, Patterns, and Abstractions” förklarar Temple Grandin att hennes sinne är fyllt med detaljerade bilder, som hon kan jämföra, kombinera och revidera. Grandin är en amerikansk forskare inom husdjursvetenskap och aktivist. Hon har högfungerande autism och är känd för sitt engagemang i djurskyddsfrågor och autismfrågor. Hon är också professor vid Colorado State University. Grandin har arbetat med att utforma delar av slakterier och andra jordbruksstrukturer; När hon får i uppdrag att uppskatta kostnaden för en ny byggnad tittar hon på sina planer och jämför dem sedan i sitt sinne med ihågkomna bilder av tidigare projekt. Bara genom att tänka visuellt kan hon exakt uppskatta att den nya byggnaden kommer att vara två eller tre fjärdedelar av kostnaden för en som har kommit tidigare. Efter att pandemin började läste hon mycket om hur mediciner kan hjälpa våra kroppar att bekämpa covid-19; när hon läste utvecklade hon en detaljerad visuell analogi där kroppen var en militärbas under belägring. När hon tänkte på cytokinstormar-händelser där immunsystemet blir överaktiverat och orsakar inflammation utanför kontrollen-konceptualiserade hon inte idén i ord. I stället skriver hon: ”Jag ser soldaterna i mitt immunförsvar gå bärsärkagång. De blir förvirrade och börjar attackera basen och tända eld på den.”
Grandin får lätt tillgång till ”tydliga bildminnen” från sin barndom, komplett med ”tredimensionella bilder och videor”. Hon minns tydligt ”att rulla nerför snötäckta kullar på kälkar eller flygande tefat”, och kan till och med känna slädens lyft och dopp när den stöter nerför sluttningen.
Grandin, som finns inom autismspektrumet, blev framträdande 1995, när hon publicerade ”Thinking in Pictures”, en memoar om hennes årslånga sökande efter ett sätt att använda sina visuella och perceptuella gåvor. Hon hittade ett hem inom lantbruksteknik, där hon kunde visualisera gårdsbyggnader ur djurens perspektiv. När hon besökte ett slakteri där djur ofta fick panik kunde hon omedelbart se hur små visuella element, som en hängande kedja eller en reflektion i en pöl, distraherade dem och orsakade förvirring. ”Thinking in Pictures” argumenterade för värdet av neurodiversitet: Grandins ovanliga sinne lyckades där andra inte kunde. I ”Visual Thinking” vässar hon sitt argument och föreslår att ordcentrerade människor har åsidosatt andra typer av tänkare.
Verbala sinnen, hävdar hon, driver våra styrelserum, nyhetsrum, lagstiftare och skolor, som har skurit ner på butiksklass och konst, samtidigt som eleverna utsätts för ett skrämmande utbud av skriftliga standardiserade tester.
I ”Thinking in Pictures” föreslog Grandin att världen var uppdelad mellan visuella och verbala tänkare. ”Visual Thinking” reviderar försiktigt idén och identifierar ett kontinuum av tankestilar som är ungefär delbara i tre sektioner. I ena änden finns verbala tänkare, som ofta löser problem genom att prata om dem i huvudet eller, mer allmänt, genom att fortsätta på det linjära, representativa sättet som är typiskt för språk. (Genom att uppskatta kostnaden för ett byggprojekt kan en verbal tänkare prissätta alla komponenter och sedan summera dem med hjälp av ett kalkylblad – ett ordnat, symbolbaserat tillvägagångssätt.) I andra änden av kontinuumet finns ”objektvisualiserare”: de kommer till slutsatser genom att använda konkreta, fotografiska mentala bilder, som Grandin gör när hon jämför byggplaner i sitt sinne. Mellan dessa poler, skriver Grandin, finns en andra grupp visuella tänkare – ”rumsliga visualiserare”, som verkar kombinera språk och bild och tänker i termer av visuella mönster och abstraktioner.
Grandin gillar tanken att det finns två typer av visuella tänkare, eftersom det hjälper till att förstå skillnader mellan likasinnade människor. Det krävs visuell skicklighet för att konstruera en maskin och reparera den; Ingenjören och mekanikern är båda visuella tänkare, och ändå skiljer de sig åt. I Grandins berättelse är en ingenjör sannolikt en rumslig visualiserare som abstrakt kan föreställa sig hur alla delar av motorn kommer att fungera, medan mekanikern sannolikt är en objektvisualiserare, som med en överblick kan förstå om en ding på en motorcylinder är funktionellt följdriktig eller bara kosmetisk. Konstnärer och hantverkare, föreslår Grandin, tenderar att vara objektvisualiserare: de kan föreställa sig exakt hur denna målning ska se ut etc. Forskare, matematiker och elektroingenjörer tenderar att vara spatiala visualiserare: de kan i allmänhet föreställa sig hur växlar kommer att näta och molekyler kommer att interagera. Grandin beskriver en övning, utförd av marinkåren, där ingenjörer och forskare med avancerade grader ställdes mot radioreparatörer och lastbilsmekaniker för att utföra tekniska uppgifter under press, som att ”göra ett rudimentärt fordon av en hög med skräp.” Ingenjörerna, med sina abstrakta visuella sinnen, tenderade att ”övertänka” i detta mycket praktiska scenario; de förlorade mot mekaniken, som enligt Grandins berättelse sannolikt var ”objektvisualiserare vars förmåga att se den, bygga den och reparera den smältes.”
Grandins bok innehåller utdrag ur Visual-Spatial Identifier, ett ja-eller-nej-test designat av psykologen Linda Silverman för att skilja verbala människor från visuella:
Tänker du främst i bilder i stället för ord?
Vet du saker utan att kunna förklara hur eller varför?
Kommer du ihåg vad du ser och glömmer vad du hör?
Kan du visualisera objekt från olika perspektiv?
Vill du hellre läsa en karta än att följa verbala anvisningar?
Visuella människor tenderar att svara ja på fler av dessa frågor.
År 2002, vid en akademisk konferens om studiet av medvetandet i Tucson, debatterade Hurlburt detta problem med Eric Schwitzgebel, en filosof som är en välkänd skeptiker om vår förmåga att beskriva vad som finns i våra sinnen. I en bok som heter ”Medvetandets förvirring” påpekar Schwitzgebel att de flesta under femtiotalet sa att de drömde i svartvitt, medan de på sextiotalet började säga att de drömde i färg. Visst, hävdar han, förändrades inte färgerna i våra drömmar; Det som förändrades var färgfilmens allestädes närvarande. Det är frestande att säga att människor i själva verket drömmer i färg – att föreslå att människor på femtiotalet hade fel om sina drömmar och att människor på sextiotalet hade rätt om dem. Men Schwitzgebelthinks det är ett misstag att kategorisera drömmar på ett eller annat sätt. ”Vi bör också överväga möjligheten att våra drömmar varken är färg eller svartvita”, skriver han. Drömmar är overkliga och lämpar sig kanske inte för att beskrivas under det vakna livet. När vi beskriver dem ger vi dem en fixering som de kanske inte har.
Vårt tänkande är mystiskt för oss. Genom att uttrycka våra tankar ändrar vi dem. Att beskriva vårt tänkande är att tämja det. Det är därför det är både svårt och intressant att kommunicera med andra människor.