Vart tog linjen vägen?

– Hur leder vi projekten när linjen suddas ut?

Organisationer fokuserar idag på kärnverksamheten. Delar av den tidigare linjeverksamheten outsourcas. Projekten blir därigenom alltmer komplexa. Man kan fråga sig om projektformen håller för denna nya verklighet där linjen håller på att suddas ut?

Nutidens projektledningslära utgår från en tid då en stor del av projektets resurser hämtades från den så kallade linjen. Projektet lånade resurser från funktionschefer. I de fall projektet fick problem med resurserna eskalerades frågan till beställaren, eller i förekommande fall styrgruppen, som klarade ut resursprioriteringar.

Sedan ett antal decennier har utvecklingen gått mot en ökad fokusering på ”kärnverksamheten”, det vill säga organisationen fokuserar på de delar där de har störst konkurrenskraft. Fasta kostnader byts mot rörliga och managementkapacitet frigörs till det som bedöms mest viktigt strategiskt. Outsourcing, internationalisering och off-shoring är trender som har vuxit sig starka. Många organisationer har idag lagt ut stora delar av sina stödfunktioner och delar av kund- och leveransflödet på externa resurser.

I en sådan miljö omfattar ett projekt ofta ett flertal leverantörer, partners etc i olika länder vilket leder till en ökad komplexitet för projektledaren. Du behöver kunna navigera bland olika projektmodeller, begrepp, beslutsvägar, organisationsstrukturer, kulturskillnader, dokumentflöden och system.

När avtal träffas med de olika externa resurserna är det den löpande verksamheten som stått i fokus – inte alltid förändring av kärnverksamheten, det vill säga hur gemensamma förändringsprojekt skall bedrivas. Din organisation har unika avtal med varje leverantör/partner som stipulerar olika leveransvillkor av resurser.

Resursproblem är inte längre lika enkla att eskalera till en beställare och förvänta sig snabba prioriteringsbeslut – kanske måste avtalet med leverantören omförhandlas? Du kanske upplever att ”linjen” har eroderat, rentav försvunnit?

När leverantörerna på motsvarande sätt också renodlat sin verksamhet och outsourcat delar av sina värdekedjor står vi inför en ny verklighet. Den klassiska tvådimensionella matrisorganisationen har ersatts av flera lager av matriser staplade på varandra, likt Rubiks kub. Samma företeelse i kuben (till exempel ditt projekt) bedrivs i ett antal olika löst sammanhängande projekt, aktiviteter och linjeverksamheter – beroende på vems perspektiv man tar. Projektledarens möjlighet att ha full kontroll har därmed minskat.

Fungerar vår projektmetodik och våra projektmodeller i denna nya verklighet? Visst, kan man tycka. Att vissa projekt har en hög komplexitet med många leverantörer och partners är väl inget nytt i sig. Den nya verklighet jag beskriver innebär kanske bara en ökad grad av osäkerhet och ett ökat behov av samordning i jämförelse med hur det var förr? Kanske kommer den nya internationella standarden för projekt, ISO 21500, att underlätta?
… eller behövs det något helt nytt angreppssätt för att kunna hantera de mer komplexa relationerna i ”kuben”. Står vi kanske inför ett paradigmskifte – krävs det ett nytt format…?