Från grön till trygg – om mentorskap

Att vara ny i arbetslivet är märkligt. På pappret har man rätt kompetens, kanske till och med bra resultat i ryggen. Ändå känns det ofta som att man famlar lite. Inte för att man inte kan – utan för att man inte riktigt vet hur saker faktiskt fungerar. Särskilt i projektmiljöer märks det snabbt. Det är tempo, många viljor och en hel del som inte är helt uttalat. Beslut tas, prioriteringar görs, och det är inte alltid uppenbart varför. De flesta organisationer försöker hjälpa till. Introduktioner, utbildningar, checklistor. Allt det där är bra – men det täcker inte riktigt det som är svårast. Det som saknas är ofta någon att tänka högt med.

Det där som inte går att läsa sig till

Mycket av det som avgör om man kommer in i en roll eller inte handlar om sådant som inte står i någon handbok.

Hur man tar plats i ett möte utan att köra över andra.
När man ska säga ifrån – och när man ska vänta.
Hur man tolkar signaler som ingen riktigt säger rakt ut.

Det är den typen av saker som brukar kallas “tyst kunskap”. Och den är, ärligt talat, ganska svår att lära sig på egen hand. Här fyller mentorskap en funktion som inget utbildningsprogram riktigt kan ersätta. Inte för att mentorn har alla svar, utan för att det finns någon att bolla med. Någon som varit där tidigare och kan säga: “det där är normalt” eller “det där bör du nog ta på allvar”. Det gör mer än man tror.

Trygghet först – prestation sen

Det pratas ofta om att mentorskap leder till bättre prestationer, snabbare utveckling och starkare karriärer. Det stämmer. Men det som ofta kommer först är något enklare: trygghet. Att våga ställa frågor. Att våga göra fel. Att våga testa sina tankar innan de blir beslut. Utan den tryggheten spelar det mindre roll hur många verktyg eller modeller man har lärt sig. Man använder dem ändå inte fullt ut.

Projekt gör det tydligare

I projekt finns sällan ett facit. Det är en del av poängen, men också det som gör det svårt i början. Man förväntas hantera osäkerhet, relationer och prioriteringar – ofta samtidigt. För någon som är ny kan det bli ganska överväldigande. En bra mentor gör inte jobbet åt dig. Men kan hjälpa dig sortera. Vad är viktigt här? Vad kan vänta? Vad är egentligen problemet? Det låter enkelt, men sparar ofta både tid och energi.

Det funkar inte av sig själv

Samtidigt ska man inte romantisera mentorskap. Alla upplägg fungerar inte. Formella program där man “paras ihop” utan tydligt syfte eller engagemang rinner ofta ut i sanden. Det blir ett möte, kanske två, och sedan händer inte så mycket mer. Det som gör skillnad är relationen i sig. Att det finns ett intresse, en öppenhet och en viss kontinuitet. Annars är det mest en punkt i en HR-plan.

Kanske viktigare än vi behandlar det som

Det är lite märkligt att mentorskap fortfarande ofta ses som något extra. Något man gör om det finns tid. För många som är nya i arbetslivet är det snarare tvärtom. Det är en av de saker som faktiskt avgör om man hittar rätt – eller tappar fart i början. Men det finns också en annan sida som inte lyfts lika ofta. Mentorskap behöver inte bara gå i en riktning. Erfarna personer kan ha minst lika stor nytta av att få in perspektiv från någon som är nyare i rollen eller i arbetslivet. Någon som inte är lika färgad av hur saker “brukar göras”. Som ställer andra frågor. Som ser det uppenbara som andra slutat ifrågasätta. Det som ibland kallas omvänt mentorskap – men som egentligen bara handlar om att vara öppen för att lärande går åt flera håll.

Kanske är det där mentorskap gör som mest nytta.
Inte när en lär ut och en lär sig –
utan när båda faktiskt gör det.