Starta förbättringsresan med en utbildning.

Upplever du att många projekt i din organisation skulle kunna ge bättre effekt? Att de skulle kunna skapa högre nytta?
Den 24-26 april har du chansen att utbilda dig till Project Excellence Assessor, kursen som ger dig bla. verktyg och kunskaper för att kunna utföra projektutvärderingar samt vetskapen om vilka effekter ett framgångsrikt projekt kan skapa.

Läs mer här: PE-utbildning-april-2018

 


Framtidens projektledare kommer att göra skillnad

Tatjana Sadkov är certifierad på B-nivå och menar att certifieringen har haft stor betydelse för hennes yrkesmässiga utveckling. Projektledning innebär mycket ledarskap och det är här framtidens projektledare kommer att kunna göra skillnad, säger hon.

Tatjana Sadkov är verksamhetsutvecklare och projektledare i Västra Götalandsregionen IT. Det senaste projektet hon arbetat i handlar om att utveckla ett gemensamt projektledarverktyg. I stället för att köpa in ett färdigt verktyg valde de att utveckla ett eget system med mallar och metoder. Tidigare har hon arbetat med programmet ”Patos” för regionen. Patosprogrammet syftar till att korta svarstiderna, kvalitetssäkra och digitalisera patologiprocessen samt förbättra informationsutbyte via en gemensam infrastruktur och förvaltning för ökat patientfokus.

– Jag älskar mitt jobb, säger Tatjana. Här jobbar man för hela samhället, det är fantastiskt att få driva ett projekt som faktiskt kommer att hjälpa människor. Det kan ju rädda liv!

Tatjana är även certifierad på B-nivå enligt IPMA. Certifieringen gjorde hon under tiden hon arbetade som konsult på Fujitsu Services för några år sedan. Certifieringen ingick i ett projektledarprogram, men var frivilligt.

– Jag tyckte det verkade väldigt bra att få papper på att man kan projektledning, inte bara för min egen del, utan för företaget också, slår Tatjana fast. Processen med certifieringen tog ett halvår och åtskilliga timmars arbete.

– Det var det värt, säger Tatjana. Alla gånger. Framför allt att gå igenom de delar som handlar om en själv, hur man fungerar som projektledare, ens starka och svaga sidor. Att man får ett kvitto på att man är senior projektledare är naturligtvis väldigt bra. Det är inte bara något man säger, jag har papper på det.

– Ett av det bästa med certifieringen är att man har en diskussionspartner under processens gång. Genom den personen fick jag kontinuerlig återkoppling på mitt beteende och mitt sätt att agera som projektledare. Att göra den bedömningen själv är näst intill omöjligt.

– Jag har haft mycket hjälp av certifieringen i mitt arbete som projektledare. Att göra de här reflektionerna om mitt beteende har varit mycket nyttigt när jag utvärderade mig själv i de projekt jag är med. Jag fick fundera mycket över vad jag själv kan göra bättre och min egen roll i gruppen. Tatjana har även gått en UGL-kurs (Utveckling av Grupp och Ledarskap) och ser fördelar med att ha båda erfarenheterna.

– Projektledning är inte bara metoder och verktyg. Det innebär mycket ledarskap, förändringsledning och förståelse för kunden och deras verksamhet. Därför kommer framtidens projektledare att göra skillnad. Jag tror att den ökade digitaliseringen och utvecklingen inom IT gör att det går att styra mindre komplexa projekt med hjälp av AI och automation i större grad. Det som behövs i framtiden är att projektledarna blir duktigare på att leda och driva program, kunna förstå affärs- och verksamhetskrav och styra mot kundens strategier.

– Certifieringen klargör vilka bitar man kan förbättra sig i och det gör att man hela tiden kan utveckla sig. Mina assessorer gav mig återkopplingen att jag nu kan och bör utveckla min yrkesroll som projektledare och bredda mig till andra branscher, inte bara IT, där jag har mina rötter. Tatjana hade ett utvecklingssamtal med sin chef hos en tidigare arbetsgivare och berättade om återkopplingen från IPMA, vilket ledde till att hon fick arbeta med ett stort projekt på Volvo AB inom ett tekniskt område
som hon inte hade kompetens, men eftersom den fanns i gruppen, så blev hennes roll mer att renodla projektledningen.

– Det gjorde att jag blev duktigare på metoder, processer och ledarskap, berättar Tatjana. Det var väldigt
roligt och det ledde till att jag blev mer fokuserad på det coachande ledarskapet.
– Jag hade inte haft möjlighet att kunna ta klivet in i rollen som exempelvis programledare inom digitala transformationer, om jag inte hade haft certifieringen.
– Nästa år är det dags att recertifiera mig. Det ska bli jättespännande, säger Tatjana Sadkov.


Vad gör en agil coach?

Vad gör en agil coach och när kan det vara dags att ta hjälp av en sådan? Är en Scrum Master och en
agil coach samma sak och går det att mäta vilken effekt en agil coach lämnar efter sig när uppdraget är slut?
Patrik Fredriksson har sammanställt frågor och svar från ett samtal med några agila coacher från Citerus.

 

Vad är en agil coach?

En agil coach är en person som kombinerar coachning och mentorskap i syfte att hjälpa organisationer
och team att fungera bättre. En person, som utan att själv ha en fast plats i organisationen,
leder utvecklingen av en organisation mot fastställda mål. Det handlar både om facilitering,
det vill säga att genom att ställa rätt frågor och ta bort hinder för kommunikation få
personer i organisationen att själva driva förändring, och om utbildning genom
att som agil coach själv bidra med sin erfarenhet.
Hur skiljer sig en agil coach från en scrum master? Den agila coachen har oftast ett större perspektiv
och ett större fokusområde än till exempel en Scrum Master. När en Scrum Master fokuserar
på sitt team och att på att få det att fungera så tenderar den agila coachen att jobba i ett lite
större sammanhang i organisationen, med fler team och intressenter. Den agila
coachen kan förvisso hjälpa till att facilitera en daglig Scrum. Medan en Scrum Master lyfter
teamet lyfter en agil coach organisationen.

Hur ser en typisk dag ut för en agil coach?

Dagarna kan se väldigt olika ut. Det kan handla om att organisera och facilitera olika typer
av möten mellan människor, till exempel i form av workshops. En viktig del av arbetet
är att betrakta, lyssna och analysera vad som händer i organisationen och sedan omsätta
det i olika typer av åtgärder. Inte sällan handlar det om att ingjuta mod i de personer som
finns i organisationen. I sådana fall kan en skicklig agil coach utforma en övning
i syfte att forma det mod som behövs.  I andra situationer handlar det mer om att den
agila coachen kan fungera som katalysator  för att få saker att hända.
Hur vet du som agil coach att du tillför värde?
Man kan, och bör, mäta och följa upp vilka effekter
som en agil coach tillför. Går det fortare att leverera ny funktionalitet? Har försäljningen ökat?
Mår folk bättre? Är medarbetarna mer motiverade? Eller vad det nu kan
vara för mål man satt upp. Det som kan vara lite lurigt är förstås att hitta orsak och verkan,
särskilt när man jobbar i en så pass dynamisk miljö som mjukvaruutveckling.

När är man hjälpt av en agil coach?

Till att börja med bör organisationen redan ha identifierat ett förändringsbehov, men samtidigt
inse att de inte själva klarar av att genomföra förändringen. Kanske finns osäkerhet kring om
man som grupp jobbar med rätt saker. Symptom på förändringsbehov kan till exempel vara att
ledningen upplever att det går långsamt, att de känner en frustration över att organisationen
inte lever upp till sin potential. Det kan även vara så att medarbetarna känner
att det måste finnas smartare sätt att jobba på, man kanske har sett kollegor på andra bolag
som jobbar på vad man upplever som bättre sätt. Vi ser också en ökande
mängd organisationer som vill validera sitt arbetssätt, även om man tycker att det fungerar bra
så önskar man en genomlysning för att se om det går att jobba effektivare.

Hur kan resultatet se ut efter en insats av en agil coach?
Det kan se ut på många sätt, men typiska resultat kan vara att de anställda mår bättre,
att man levererar snabbare, att personalomsättningen minskar, att medarbetarna
känner att de gör rätt saker, ökad transparens, etc.

Vad krävs för att man som uppdragsgivare får en bra utväxling på att ta in en agil coach?
Cheferna och ledningen måste vilja göra en agil resa och de måste vara nyfikna på och mottagliga
för vad den agila coachen har att säga. Det räcker inte att en enskild medarbetare tycker att
det är en bra idé. Det måste finnas en genuin vilja att påbörja ett agilt förändringsarbete och
cheferna måste vara beredda att investera tid och engagemang i arbetet. Det är viktigt att fastställa
målet för uppdraget, det är också något som den agila coachen kan hjälpa till med vid behov.

Hur ser den agila coachens verktygslåda ut?
En vanlig situation är att folk faktiskt har blivit lyssnade på, men ingen har agerat på vad som sägs.
Så att skapa utrymme för människor att samtala, att få dem att berätta vad de kämpar med varje dag,
är ofta en bra början, här är till exempel regelbundna retrospektiv ett viktigt verktyg.
Visualisering är ett annat sätt att på ett transparent sätt tydliggöra vad som händer, hur det går
och vad folk tycker. Informationen är det viktigt att man sedan agerar på för att få till stånd förändring.
Feedback och feedbackloopar är ett viktigt verktyg för att få folk att förstå vad som händer och hur
de kan påverka sin egen situation.

Vad krävs för att vara en bra agil coach?

Många av de grundegenskaper som krävs ryms inom Citerus värdeord PNEHM!
Prestiglöshet, Nyfikenhet, Engagemang, Helhetssyn och Mod.

  • Prestigelöshet – det behöver inte vara coachens
    lösning, inte sällan är det ännu bättre om den kommer
    från teamet eller organisationen.
  • Nyfikenhet – att ställa frågor och inte förutsätta att
    man som coach har svaret.
  • Engagemang – att verkligen gå in för uppgiften och
    vara aktiv under hela resan.
  • Helhetssyn – att lyfta blicken och inte tappa
    systemperspektivet, samtidigt som man har koll
    på detaljerna. Att förbättra helheten och undvika
    suboptimering.
  • Mod – att skapa tillit och förtroende så att man som
    coach även vågar ta tag i besvärliga frågor och knepiga
    situationer.

För att kunna bli riktigt effektiv i sin roll som agil coach krävs mångårig erfarenhet från arbete med utveckling
av människor, team och organisationer. Agila coacher har ofta blandad tidigare erfarenhet från roller som
utvecklare, Scrum Master, projektledare och chef på olika nivåer

 

PATRIK FREDRIKSSON
Patrik är en av grundarna av Citerus och är sedan ett år tillbaka verksam som VD. Citerus är ett engagerat IT-konsultföretag
som hjälper kunder att bygga rätt mjukvara snabbare, med gladare medarbetare. Utöver konsultverksamheten
tillhandahåller Citerus utbildningar inom bland annat Scrum, Agil projektledning och domändriven design.
Läs mer på www.citerus.se

TEXT PATRIK FREDRIKSSON, CITERUS

 

 


IPMAs kvaliteter får stöd i forskningen

Sebastian Pettersson vid Umeå Universitet lade fram en masteruppsats i ledarskap och
organisation i maj i år. Ämnet är:
”IPMA-certifierade projektledares upplevelser
av att vara certifierad”.

Studien syftade till att få reda på vad upplevelsen av den svenska certifieringsprocess hos Svenskt Projektforum
är samt om den medför en kompetenshöjning och ett värde hos de individer som har certifierat sig.
Studien utfördes för att få en bredare inblick i vad individer värdesätter i och med en certifiering.
Dessutom har det gett Svenskt Projektforum verktyg för att förbättra den svenska certifieringsprocessen.

– Det har varit ett väldigt roligt arbete, säger Sebastian Pettersson. Jag har haft stor nytta från Svenskt Projektforum.
Dels fick jag hjälp med urvalet av IPMA-certifierade för att kunna göra mina intervjuer.
Dels hade jag ett stort stöd i Per-Olof Sandberg, som är certifieringsansvarig för IPMA i Sverige.
Jag kunde ringa och fråga honom om vad som helst under arbetets gång.

Intervjuer

Sebastian intervjuade elva slumpvis utvalda projektledare med IPMA-certifiering, valda från Projektforums
databaser. Därefter analyserades innehållet och en summerande ansats sammanställdes.
Utifrån det berörda ämnet utvecklades följande frågeställningar:
- Hur beskriver IPMA-certifierade projektledare sin eventuella kompetenshöjning i och med certifieringen?
- Vilket eventuellt värde tillskriver de en IPMA-certifiering?

Resultatet påvisade att både en kompetenshöjning och ett värde upplevs i och med en IPMA-certifiering
samt en lucka i tidigare forskning identifierades när det kommer till reflektion och bedömningssätt.

Case från verkligheten

– Jag ville göra ett skarpt case från verkligheten, säger Sebastian. Det är mycket mer intressant om man kan
testa sina teorier mot hur det ser ut i verkliga livet. Från de kvalitativa intervjuerna sammanställde
Sebastian svaren i en kvantifierad modell. Modellen visade på ett resultat som kom så nära sanningen man kan komma.
Här är några av slutsatserna:


1.
Intervjupersonerna poängterade att IPMAs certifieringsprocess är tidskrävande och att
man underskattade den tid som behövdes för att klara alla delar.

2.IPMA-processen var välstrukturerad och värdefull. Intervjupersonerna att man kom
till nya insikter, såg helheten på ett nytt sätt och att denna reflektion var viktig.

3. Man uppfattade att certifieringen var övergripande och applicerbar inom olika branscher.
De kompetenser som definierades ansågs som relevanta attribut för vad en
projektledare anses behöva.

4. Intervjupersonerna upplever att certifieringen har medfört en kompetenshöjning
både för dem själva och för yrkesrollen och för den organisation de verkar i.

5. Intervjupersonerna upplevde att de fick en bättre självkänsla när det kommer till insikt
och en känsla av självuppfyllelse, samt trygghet, självtillit och självsäkerhet i sin
kunskap och i rollen som projektledare.

6. Processen medförde en ödmjukhet och insikt vad gäller projekthanteringen i arbetet.
Slutsatserna verifierar det som IPMA-certifieringen säger sig stå för. Nu finns det alltså forskningsevidens
för att teorierna har bäring i verkligheten.
Ett omdöme som gör att IPMA-certifieringen med fog kan påstå att den står för det den utsäger sig för.

 

– Det är mycket intressant att ett helt oberoende forskningsresultat visar på samma sak som vi hävdat i många
år, nämligen att certifiering gör nytta både för individen och organisationerna, säger Per-Olof Sandberg,
certifieringsansvarig på Svenskt Projektforum.

Sebastian fick väl godkänt på uppsatsen och har under hösten fått ett arbete som chefsrekryterare för ett
bemanningsföretag inom sjukvården.

– Jag brinner för organisationsförändringar och projekt, så det ska bli mycket spännande att se vad jag
kommer att kunna göra i verkligheten, avslutar Sebastian.

 

 

Vill du ta del av hela Sebastians magisteruppsats hittar du den här:

http://umu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A1118969&dswid=448

 

______________________________________________________________________

 


Projektforum 2017

Den 1 december går Projektforum 2017 av stapeln. Det är en heldagskonferens som vänder sig till projektledare i alla branscher. Årets tema är Innovation. Just nu kan du köpa din biljett för endast 1495 kr ex moms (begränsat antal platser).

Mer information och anmälan


Projektledare har en strategisk roll i kompetensutveckling

Kompetensutveckling är ett begrepp som många varit i kontakt med. Det handlar om att utveckla medarbetarna så att de kan utföra ett ännu bättre arbete eller så att de står förberedda inför framtida utmaningar. Att detta är viktigt råder det ingen tvekan om, inte minst om organisationen är aktiv inom en kunskapsintensiv bransch där den tekniska utvecklingen aldrig står stilla.
Det första många tänker på när det kommer till kompetensutveckling är nog formellt lärande i form av kurser, men den största delen av en medarbetares utveckling sker i det dagliga arbetet. Hur kan då en organisation aktivt arbeta med kompetensutveckling så det blir en självklar del av det strategiska kompetensförsörjningsarbetet?

[faktaruta]
Daniel Ericsson och Isabelle Collin, har precis avslutat sina studier på masterprogrammet i Human Resource Management på Linköpings Universitet. Idag arbetar Isabelle som konsultchef och Daniel söker spännande utmaningar inom HRM-fältet. Båda finner arbete kring kompetensutveckling intressant och vill gärna arbeta med detta i framtiden.
Daniel Ericsson, daniel.ericsson@mensa.se

Isabelle Collin,  isabelle.collin@adecco.se
[/faktaruta]

Ett outtalat personalansvar

Ett utmärkande drag hos många organisationer inom kunskapsintensiva branscher är att en stor del av arbetet utförs i projekt. Här finns en nyckelaktör, som inte finns i den ”traditionella” organisationen, nämligen projektledaren. I en ”traditionell” organisation har chefen det formella personalansvaret, arbetar nära medarbetaren och väntas hålla utvecklingssamtal samt utveckla personalen.
I en projektorganisation kan detta ansvar kvarstå men här är det projektledaren, som har daglig kontakt med medarbetaren och blir i och med det den som direkt påverkar medarbetarens möjligheter att utvecklas i arbetet. En utmaning i detta är att även om projektledaren har en mängd ansvarsområden kan personalansvaret vara diffust eftersom ansvaret delas med chefen. Likväl som det finns fördelar med uppdelning av ansvarsområden, kan även en allt för strikt sådan rent av vara destruktivt.
Ett mycket bättre alternativ än att viktiga frågor hamnar mellan stolarna är att arbeta för att det personalansvar chefen och projektledaren besitter harmoniserar och kompletterar varandra.

Roller i förändring

Projektledarnas personalansvar bör med andra ord tydliggöras. Mycket matnyttigt lärs ut genom ledarskaps- och projektledningskurser, men eftersom varje organisation har unika förutsättningar, är det inte säkert att en kurs är tillräcklig. Att förtydliga personalansvaret genom policies och rollbeskrivningar räcker en bit på vägen.
Men ännu viktigare är att projektledarna får en mer personlig feedback på hur de agerar i sin roll och får tillfälle att lufta sina tankar och förväntningar kring ledarskapet med såväl chefen som organisationens HR-avdelning. Som organisation gäller det att våga ta tillvara den potential som finns och då inte minst hos denna nya typ av ledare. Samma sak gäller för cheferna. Vilka möjligheter och utmaningar följer när deras roll är under förändring?
Att våga ställa frågan är ett första steg mot ett samarbete som är mer anpassat till projektvärlden.

Komplettering av klassiska bedömningskrav

Projektledarens ansvar är främst att se till att projektet håller tid och budget och att rätt kvalitet uppnås. Det är också ofta efter dessa kriterier som ett projekt bedöms. Kriterierna är viktiga, men samtidigt går det att ställa sig frågan om de ger några större, långvariga vågeffekter i organisationen. Om detta med kunskaper och kompetenser är viktigt eller kanske t o m en grundsten i organisationen, bör det inte då vara en självklarhet att även utveckling av dessa ska ingå som ett bedömningskriterium?
När ett projekt tar slut, startas det ofta upp ett nytt projekt, där det behövs nya typer av kompetenser. De klassiska bedömningskriterierna för ett lyckat projekt tar ingen hänsyn till detta. Som organisation räcker det med andra ord inte att tryggt luta sig tillbaka på dessa. I en del branscher bör blicken lyftas för kompletterande kriterier, som sträcker sig utanför projektets ramar och kan ge attraktiva vågeffekter i hela organisationen.

Kompetensutveckling – en del i det dagliga arbetet

Att lägga projektresurser på något som inte är direkt till nytta för projektet, kan ses som en onödig kostnad. Frågan kvarstår. Vad exakt kan projektledare göra för att arbeta med kompetensutveckling utan att detta ger extraarbete eller blir kostsamt för projektet? Svaret kan verka enkelt. Det krävs en engagerad projektledare som ser vinsterna i att initiera dagliga lärandesituationer, där medarbetarna frekvent kan interagera med varandra för att öka sina men också andras möjligheter till utveckling.
Projektledarens roll är delvis att initiera sådana lärandetillfällen och ibland även direkt stötta medarbetaren i sådana situationer. Det kan exempelvis handla om planeringsmöten eller utvärderingar (lessons learned), låta alla delta och uppmuntra frågor och förslag på förbättringar. Genom att kombinera kunskaper på detta sätt, kan medarbetaren utveckla sina egna kompetenser, vilket i sin tur kan resultera i bättre kvalitet och möjligheter att göra besparingar i projektet. Sammanhållningen i projektteamet kan bli starkare.
Genom att arbeta med lärandesituationer på detta vis kan fokus riktas mot både det lärandesituationen främst är ämnad för (exempelvis problemlösning) och kompetensutveckling. Ett sådant arbete kan dessutom synliggöra vilka medarbetare som sitter på värdefull, men till viss del gömd, potential. Det medför att nya möjligheter skapas för projektledare och andra aktörer i organisationen att bejaka andra HR-relaterade frågor som diskuteras mycket idag, exempelvis Talent Management.

Kompetensutveckling – en självklar satsning

Projektledaren har fått en allt större betydelse för det strategiska kompetensutvecklingsarbetet. Kompetensutveckling i det dagliga arbetet behöver inte vara krångligt och kan bidra till utvecklingar och besparingar i fl era olika led i organisationen. Att som organisation ge möjlighet till detta är minst lika viktigt som att projektledare inte betraktar kompetensutveckling som ett nödvändigt ont, utan istället ser den potential som ligger bakom en sådan satsning.

Läs hela examensarbetet på: http://su.pr/4mYekC

Av Daniel Ericsson och Isabelle Collin


Släpp loss - du är modigare än du tror!

Förra hösten var tung, sjuka föräldrar och mycket arbete. Sen kom nyåret, en del frågetecken rätades ut och det gjorde också min rygg. Det blev lite lättare att röra på sig. Det gick så bra att jag gjorde en praktvurpa med gångstavar på årets sista isfläck, tyvärr så illa att jag bröt handleden.

När saker händer helt oväntat brukar jag ta chansen att reflektera lite djupare än vanligt, så blev det alltså i våras. Jag kände djupt i själen att det måste hända något. Allt rullade på och livet kändes helt enkelt lite för bekvämt, ja bortsett från handleden då förstås. Jag bestämde mig för att våga ge mig in på saker som jag aldrig gjort förut. Och faktiskt heller aldrig ens tänkt tidigare.

Som nybliven medlem i Lottakåren bestämde jag mig för att delta i två veckors militärutbildning.

Som nybliven medlem i Lottakåren bestämde jag mig för att delta i två veckors militärutbildning. Nu skulle jag få lära mig att klara mig själv och inte förlita mig på att andra löser problemen åt mig ifall något händer. På schemat stod vapenvård, sjukvård, CBRN (kemiska stridsmedel) och strid. I princip allt som man förr fick lära sig som värnpliktig, komprimerat till 14 dagar för frivilligorganisationernas medlemmar.

En av mina vänner stirrade förundrat på mig när jag berättade om kursens innehåll och sa två ord: "men varför?". Jag tänkte: "för att kunna klara mig själv" och förvirrade mig sedan in i ett virrvarr av svar: "för att jag blivit för bekväm", "för att lära mig saker som jag tycker att jag saknat", "för att utmana mig själv". En av sönerna sa: "vad häftigt, minilumpen, det vill jag också".

Under de här två veckorna lärde jag mig Hjärt- och Lungräddning, lägga första förband och att släcka bränder. Sjukvårdsövningarna toppades med en övning i form av en bilolycka med tre skadade och bilbrand. Jag lärde mig också om C-stridsmedel och hur man snabbt sätter på sig mask och skyddsdräkt. Vi fick testa att vi klätt oss korrekt genom att vistas i en byggbarack fylld med tårgas. Jag lärde mig försvar i form av strid i bebyggelse och att hantera ett vapen. Förutom det förstås också konsten i att klä sig korrekt, veta vad all utrustning är till för (vi fick två sopsäckar med utrustning!), hur rummet ska städas och hur man hälsar på varandra.

På köpet fick jag en ordentlig inblick i Hemvärnet och Försvaret. Det var mycket intressant och lärorikt. En sak jag tar med mig är den otroligt starka och härliga kamratanda som växte fram i vår grupp på 32 personer (i åldern 18-58 år) på väldigt kort tid. Det är lätt att förstå att så många blir kvar i den här "världen". Den värmen och gemenskapen har jag aldrig mött på någon arbetsplats. En annan sak är förståelsen för ledarskapet, varför det är så viktigt att lyssna, acceptera och följa ledarens direktiv utan diskussion. Du måste veta vad din uppgift är och handla därefter. När det handlar om att försvara sig mot fienden är det bråttom, då finns inget utrymme för konsensusbeslut eller diskussioner om hanteringen är rätt eller fel. I det här ljuset framstår tydligt vilka krav som ställs på en ledare i Hemvärnet och Försvaret.

Inblickarna jag fick handlar också om pedagogik och förtroende för ledarskapet.

Jag hade verkligen önskat att pedagogiken hade utvecklats mer än det jag fick se ett av befälen använda sig av vid inspektionen den andra morgonen. De som fick städa sina rum var jag och tre andra medelålders kvinnor, vi kunde inte reglerna och smitvägen - man låser rummet så slipper man inspektion! Inte heller visste vi att absolut allt skulle tryckas (!) in i plåtskåpen, inga privata prylar fick vara framme. Att lära ut genom bestraffning kändes trist och ålderdomligt. Att detta utövades av ett yngre befäl fick mig osökt att tänka på SVTs serie Uppdrag Granskning om kamratuppfostran, där de som kommit sig upp väljer att ge igen på nybörjarna.

Att leva som man lär, slipa bort gamla ruttna sedvanor som enligt rykten alltid funnits inom Försvaret verkar tyvärr återstå att göra, åtminstone på den här platsen. Det är verkligen synd, för finns det något viktigare än att ha ett obrutet förtroende för den som ska leda dig när det handlar om så allvarliga saker som att försvara oss mot fienden?

[faktaruta]

Elisabeth Kamél

[/faktaruta]

Hur gick det då?

Någon har sagt mig att stridsväst och AK4 väger nästan 20 kg, utöver det hade vi ofta ryggsäck och hjälm på. Det var riktigt tungt. Den 12:e dagen skulle vi upp till bevis, det var kunskapsprov. Då kändes kroppen helt utmattad och jag tyckte inte att den mentala kraften var särskilt stor heller. Trots det lyckades jag ändå prestera och ge det allra sista så att några av skotten satt nästan mitt i prick! Det var en häftig känsla att det gick så bra.

Som projektledare behöver vi utmana oss själva och inte ständigt röra oss inom det vi är vana vid och hemtama med. Som Malin Trossing skrev i sin bok Våga leda modigare - man måste träna på att vara modig. Hur tränar du?


Konsten att släppa kontrollen - projektledaren som gick på semester

Vad är utmärkande för en god projektledare – kontrollbehov?

Genom åren som projektledare har jag plöjt igenom hyllmetrar av litteratur i ämnet för att försöka utveckla mina starka sidor och hantera mina tillkortakommanden. Men nu inför semestrarna slår det mig att jag inte läst en enda artikel om hur projektledare hanterar sina egna semestrar. Fortsätter projektledaren i inkörda spår och omvandlar sina semestrar till projekt att styra över?

Sitter i soffan hemma och grubblar på om det är möjligt att bryta invanda beteenden och mönster inför semestern och bestämmer mig för att tala med min kloka vän P, familjeterapeut, systemteoretiker och psykolog. Med glimten i ögat säger P att en projektledare ofta har ett kontrollbehov och en bristande tillit till andra personer. Projektledaren, menar han, är påfallande ofta en person som kanaliserar sin oro genom att kontrollera, strukturera och förutse eventuella avvikelser samt styr upp övriga projektmedlemmar till att driva mot uppsatta mål.

Ord och inga visor. Nu blir jag, som återkommande projektledare, djupt konfunderad. Är detta bra eller inte? I projektledarrollen är detta, vad jag sett, framgångsrika egenskaper, tja inte delen om bristande tillit kanske… men att ha koll och vara förutseende och målfokuserad är ju A och O för att ro projekt i land.

P skrattar och säger att javisst kan egenskaperna vara bra i jobbet, men i sedvanlig ordning, såsom många psykologer gör, påminner han mig om, att beteenden ofta går djupare än så. Frågan dyker automatiskt upp – berövar jag mig själv möjligheten till spontanitet, att upptäcka aspekter som jag med överdriven kontroll aldrig skulle få möjligheten att annars erfara.

Plötsligt ser jag sommarprojektet definieras framför mig! Hur vore det att exponeras för ren och skär ostrukturerad ”lättja”? Hur vore det att lita helt på andras omdöme och expertis fullt ut?

Innan jag hinner sätta igång och strukturera upp semestern i minsta detalj med en nyktert uträknad semesterbudget, hejdar jag mig själv i sista stund och blåser av alla planer för att inta en avvaktande och utforskande ny roll. Här ska minsann ett nytt beteende testas. Nu ska autopiloten kopplas ur och jag ska pröva att glidflyga med vindarna för att se vad det kan ge. Och som på ett tecken från ovan, ringer strax därefter telefonen, det är min hälsoinriktade och entusiastiska väninna E som vill att vi tillsammans ska pröva ett fantastiskt koncept på hälsohem i Mellansverige. Ser framför mig nyttig mat, vila, att släppa kontrollen och låta mig renoveras mentalt och fysiskt… och för en gångs skull, låta andra göra jobbet. Säger resolut ”Javisst, räkna med mig!” Här ska bevisas att jag minsann inte är en kontrollfreak.

[faktaruta]

Annika Ambjörnson

Annika Ambjörnsson

annika.ambjornsson@glocalnet.net

[/faktaruta]

Några dagar senare finns det ingen återvändo, då befinner jag mig i en grupp människor med diametralt olika bakgrund och med ett enda gemensamt att vi tillsammans ska äta groddar och, vilket jag nu på plats får klart för mig, genomföra diverse ”invärtes sköljningar”. I en väl insutten soffa förväntas jag i grupp, för främmande människor, ledigt redogöra för mina ”magvanor”.

Härrejösses, tänker jag, hur kunde jag hamna så här fel. Det hela känns än mer surrealistiskt när jag och övriga deltagare, av kursledningen, tilldelas en ”lavemangspåse” med orden att ”detta kommer att bli er bästa vän den närmsta tiden ”. En pirrande obehagskänsla kommer över mig och jag inser att detta inte bara blir ett uthållighetsprov av fysisk karaktär, utan även av mental sådan.

De övriga deltagarna har kommit hit av olika skäl visar det sig. Någon vill gå ner i vikt, en annan lider av dålig hälsa och ser detta som en alternativ metod då traditionell sjukvård inte kan hjälpa, en man vill göra en helsanering av kroppen efter ett tufft liv som ”Biker-kille” i ett motorcykelgäng och ser kuren som en 1000-milaservice på sig själv ungefär som på ”hojjen”. Utmärkande för de olika personerna som deltar är att de är sökande. Vissa söker bättre hälsa, andra andligt lugn, någon en högre mening. Själv söker jag nu efter en möjlighet att på något vis försöka ta mig ur denna situation.

I min fantasi hade ”släppa kontrollen ” inneburit vila i en bekväm spaanläggning med ansiktsbehandling och massage som inslag. Nu fann jag mig själv tuggandes vetegräs och lyssnandes till diskussioner om kosmiska lagar. På kvällen samlas alla för att höra på en CD: skiva med meditativa ljud från kroppens egna organ. Men gruppmedlemmarnas egna kroppsliga ljud konkurrerar om vår uppmärksamhet och jag uppfattar mest kurranden från tomma magar och min egen dunkande huvudvärk efter tvingats avhålla mig helt från både te och kaffe. Inte mycket annat att göra än att krypa ihop och försöka sova. Väcks på morgonen därpå med en klämkäck uppmaning till ”rensning”. Min gräns är nådd och trotsigt drar jag mig istället ner mot köket för att finna något ätbart. Till frukost väntar oss en sopptallrik med passerad katrinplommonkompott. För de som genomfört morgonlavemanget är åsynen av anrättningen en ren ”déjà vu” upplevelse.

Min oförtrutet godmodiga väninna E hävdar att detta nog är ”jättenyttigt” och att hon känner att hon redan tappat i vikt. Frukosten följs av en lektion i hur man groddar sina egna mungbönor och drar upp boveteskott.

Lagom till lunchen deklarerar kursledningen att nu inleds en fasteperiod så nu elimineras kosten de närmaste dygnen till en flytande dryck bestående av jäst vatten med vete och råg frön. Denna dryck får våra magar att svälla upp så till den milda grad att vi antar former vi haft vid tidigare graviditeter. Efter tre dagar känner jag att ”bättre fly än illa fäkta”. Och där någonstans får jag nog och vaggar likt en höggravid ut ur hälsohemmet för gott.

Väl hemma igen landar jag åter i soffan med en allt annat än hälsosam pizza och ett glas rödvin. Livsandan börjar åter igen vakna till liv.

Konstaterar så här i efterhand att jag ändå är rätt nöjd med mitt kontrollbehov. Kanske är det inte heller så enkelt som att diskutera kontrollbehov, kontra icke- kontroll behov, utan snarare i vilka situationer man väljer att släppa kontrollen och i vilken utsträckning man också ska lita till sin instinkt. Konsten är att välja i vilka sammanhang det är vettigt att behålla kontrollen eller släppa den. Det handlar således mer om att utveckla förmågan att avgöra när och hur.

Min vän P fick dock rätt i att jag upptäckte aspekter som jag aldrig annars skulle råkat på utan tappad kontroll.

P.S. Detta hälsohem passade inte just mig men det innebär ju inte att det inte är bra för andra. D.S.